Rädd att välja fel

Ibland slås jag av känslan att panikaktigt vilja försöka gripa fast i barndomens ansvarslösa och problemfria dagar. Som nu när skolan har slutat och jag förväntas växa upp, växa upp, hur gör man det? I ett samtal med min mor om just detta säger hon att Ann, det var länge sedan du växte upp. Men jag tycker inte det, jag har aldrig tidigare känt som jag gör nu. Hela världen står inför mina fötter och jag känner hur jag tappar fotfästet. Jag kan sammanfatta allt i ett ord: RÄDSLA. Jag är rädd att välja fel. Ska jag satsa på mig själv och min karriär no matter what eller ska man låta bostadsort, familj och vänner spela roll? Jag vet att jag är en sådan person som aldrig skulle kunna leva med mig själv om jag valde bort mig själv, jag skulle bli en bitter kärring och det vill jag inte. Fast så som mitt liv ser ut just nu har jag ingen lust att flytta, inte nu i alla fall. Men om drömjobbet står runt hörnet har jag inget val. Det är läskigt att växa upp.