Long time no see

Japp, jag lever fortfarande. Även om jag inte var helt säker på att jag skulle överleva denna vecka. Det har blivit få timmars sömn och mycket stress. Hade nämligen delredovisning av exjobbet i fredags. Det gick okej, vet att det gäller att ligga i nu de sista veckorna om jag ska nå i mål, vilket är min plan. Har givit mig själv en helt ledig helg för att orka öka hastigheten nu. Har spelat biljard, varit på vernissagen, tränat, varit på fest och sovit och njutit av det härliga vädret. Kunde inte ha varit bättre!

Ond kropp och blöta fötter

Nu har jag tagit mitt pick och pack och farit norröver hem till mor och far, där påskhelgen ska spenderas.

Min förvandling till Agda kryper närmre och närmre eller är det en stundande 25 års kris som börjar ta form som mor min tror. Var iväg och fick massage här om kvällen, detta har medfört en enorm träningsvärk i vaderna vilket gör att jag ser ut som (och känner mig som) en gammal kärring när jag försöker ta mig fram. Får vänja mig vid utskrattningarna från familjen.

Det promeneras friskt här i snövädret och igår fick jag bada fötterna helt ofrivilligt, marken bara försvann under mig och helt plötsligt stod jag där med fötterna i en lerpöl. Idag ska det hälsas på hos barndomsvännen, ska försöka insvepa lite av den ro jag brukar få hos henne för att sedan göra ett ryck gällande exjobbet.

Men nu tar jag påsklov, här ska mumsas på godisfyllda påskägg och skrivas så att fingrarna blöder. Återkommer efter helgen.

Glad Påsk!

Inte min dag

Igår vaknade jag trött som aldrig förr och helt yr i huvudet, fick hålla mig mot väggarna för att inte falla ihop, nu börjar förvandlingen, Agda här kommer jag, vart är käppen?
Den enda dagen jag lyckades få till ett möte med en person från kommunen för mitt exjobb har de nu schemalagt lektioner som är obligatoriska. Kul, not. TVn fick för sig att nu fick det vara nog och pajade igår kväll. Ja och förutom detta var det ett antal andra saker som gjorde att jag var när på att dra täcket över mig och aldrig gå upp igen. Tror livet har en ond kant mot mig.

Men idag är en ny dag och det är snö!
Vinterskorna som nästan stått orörda hela vintern ska snart åka på och lektion väntar hela dagen.

Fyrkantiga ögon

Så helgen har gått i ”vila leverns” tecken, inte en endaste droppe av den förföriska röda drycken har åkt ner i kroppen min. Däremot har ögonen fått sin dos av filmtittande och fettdepåerna har lagrat lite extra. Nu väntar sängen och en ny vecka som innebär nya tag.

God natt

Tillökning

Jag är en sucker for shoes!
Lönen går till dessa som jag plockade med hem igår.

Me like!

Nattligt surr

Nu sitter jag här fullproppad av tacos, godis och påskmust, ja vi tjuvstartade. Har nämligen haft finbesök ikväll och det var filmochsvullarkväll på schemat. Är trött och ska upp och jobba imorgon men det är helt omöjlig att röra på sig. Jag har nått höjden av lathet och kommit fram till att soffan är en utmärkt plats, kan ju även bero på att det är den centrala möbeln i mitt hem. Tur i oturen då att nikotinsuget är så stort att jag snart tänkte pallra mig ut för godnatt ciggen. Då kan jag ju lika gärna passa på att ta tandborstningen och sängen på vägen tillbaka liksom, så var det fixat. Kan jag vakna upp imorgon och slippa gå till jobbet med soffrygg. Tror inte det hade varit så uppskattat med en natt på soffan av min kiropraktor med tanke på alla restriktioner hon givit mig.

Ett två tre…nu reser jag mig…eller nja, snart...kanske ska räkna till sju istället, det har ändå alltid varit mitt favorit nummer…. ett två tre är lite uttjatat, ja till sju får det bli....

Tanttrosans återkomst

Kände att ett besök hos kiropraktorn var på sin plats för att slippa gå hand i hand med herr Alvedon de kommande veckorna och förvandlas till tant Agda på 109 år som tar sig genom stadens gator i minus åtta kilometer i timmen. Finns liksom inte tid till sådan långsamhet i mitt för tillfället stressiga liv.

Man kan lugnt säga att jag känner knivbladet mot min strupe nu, därav det dåliga uppdaterandet det senaste. Min handledare bad mig skicka över det skrivna material jag hittills hade fått ihop, absolut sa jag med ett leende på läpparna medan jag inombords kände hur magsåret började ta form. Med handen på hjärtat så kan jag tala om att jag inte har en endaste liten fjuttig sidan skriven än. Ja ni förstår ju, ångesten är total. Men det finns inte mycket att göra mer än att bita ihop, göra det jag ska och längta tills det är över.

Hur som helst, min kiropraktor som är en kvinna i pensionsåldern, sa i dag åt mig att jag borde börja använda tanttrosor. Tydligen behöver jag stöd åt höfterna så att jag inte får så ont hela tiden. Så förvandlingen till tant Agda tycks inte vara så långt borta ändå. Höftoperationen är bokad, käppen inhandlad och tanttrosor står på inköpslistan som noggrant sitter på kylskåpet i köket med den allra blommigaste inredningen á la tant.

Det blir jag och Bridget Jones, bitter med ciggen och ett glas rödvin i ena handen och käppen i andra.

En alldeles vanlig vardag

Åh nu luktar det sådär super gott nystädat i min lägenhet. Jag har nämligen spenderat halva dagen åt husmoderligt stökande. Tänka sig att man kan få sådan lust att städa när man egentligen bör läsa på om den sibiriska lärkens egenskaper. I övrigt har det tyvärr inte hänt något dramatiskt eller spännande i mitt ack så vardagliga liv, som jag kan dela med mig av.

Nu ska jag sätta mig och finslipa lite på mitt CV så att jag slipper ta jobb som städare här i trappuppgången. Tyvärr verkar det inte bättre än att de tvingas använda samma vatten till alla husen här i miljonprojektområdet, vilket har den effekten att det alltid luktar värre efter de har skurat. Illa, kanske borde ge dem lite av mitt skurmedel.

Äntligen

Tror minsann att lördagens jobbfest gav mig den energikick jag behövde och den sparken i arselet jag så länge väntat på. För idag har flitens lampa lyst över mig. Jag har plöjt avhandling efter avhandling och skrivit så att händerna värker.

Har inte varit ute på hela dagen så nu vankas promenad med A.

Tyvärr måste jag säga, lamt! - Gävleborna dåliga på konsertuppförande

Gävleborna har visst jobbat hårt denna vecka, så hårt att de inte ens en fredagskväll orkade släppa loss. Trots tappra försök från mister Berg och co, sov sig publiken igenom konserten. Det var inte förens allra sista låten som man kunde ana att man var på konsert. Övrig tid kunde man lika gärna ha suttit framför TVn och sett på en dvd. Vi försökte ta saken i egna händer och snika till oss ståplatser, men det var ett misslyckat försök. Trots ögonblinkningar till vakterna fick vi snällt återvända med svansen mellan benen till våra sittplatser på pensionärsläktaren.


Och då det vankas jobb imorgon är det sängen som väntar nu, även om utgång lockade lite där en stund, men den här gången vann förnuftet. Jag ska ju göra mitt för svenska folkets fötter imorgon och får lägga festhumöret på is till morgonkvällen.

God natt!

Skuldbetalning av "idiotiskt" vad

Snart ska då uppvärmningen ta fart, detta innebär sushi och vin i goda vänners lag i min lilla etta. Sedan ska det promeneras iväg till Läckerolarena där Kent skall inta scenen. Måste erkänna att jag inte har lyssnat sådär överdrivet mycket på deras senaste skiva med de föregående har fått sin dos av utslitning. Men då jag är ett stort fan av livekonserter i överhuvudtaget och har hört ryktas om att Kent skall vara väldigt bra live kan man ju inte missa denna chans.

Nu börjar det kurra i magen och jag ska snart knata iväg och inhandla maten. Äntligen ska jag bli av med middagen jag är skyldig T sedan ett idiotiskt vad som gick av stapeln i somras. Ett vad som jag egentligen kunde ha styrt utgången av själv men under alkoholens inverkan fungerar inte hjärnan alltid som den ska och en middag kändes i stundens hetta inte så farlig att ha i skuld. Och såhär i efterhand kan jag tycka att det lugnt var värt att behöva bjuda T på middag. Nu ska vi då bara se när hon dyker upp. Fick nämligen ett lite kryptiskt sms nyss där hon skrev att hon skulle bli sen för att hon måsta ligga lite först. Då kan man ju undra om detta betyder att hon behövde vila lite eller om det var en omgång i sänghalmen hon syftade på. Det återstår att se.

Från produktiv till soffpotatis

Här Ann, här får du tio veckor, gör vad du vill. Vad jag vill? Hmm…

Från att i två och ett halvt år haft dagarna utstakade med schemalagda lektioner och kört på non stop, till detta.

Jag kan lugnt konstaterande att det inte går så bra för mig just nu. Ännu en dag i mitt liv har snart passerat och jag har även denna dag lyckats utmärkt med att inte göra något som angår exjobbet. Uppenbarligen kan jag inte hantera denna frihet som har givits till mig. Mina kära vänner är så äckligt effektiva att man får magsår bara man sätter sin fot innanför skolans väggar. Därav det smarta draget att jobba hemifrån. Men vad tror ni fröken Pettersson sysselsätter sig med då om inte sover alldeles för länge, passar på att söka jobb, tar tag i träningen och spenderar alldeles för mycket tid framför datorn. Ja ni hör ju, det går verkligen super! Nu har dock min handledare insett att detta inte fungerar längre, jag kan inte gå och dra fötterna efter mig hur länge som helst, så nu har vi bokat in en tid nästa vecka då jag måste redovisa vad jag har kommit fram till än så länge. Det är bra, jag behöver jobba under press för att få något gjort.


Men jag behöver hjälp, är det någon som har något tips på hur man drar åt svångremmen ett snäpp när man egentligen känner sig helt slut och omotiverad?

Ett Tom och Jerry kexpaket senare...

• Är jag en aning illamående.

• Har jag en sockerfylla som resulterar i en hyperaktiv Ann á la Duracellkaninen, vilket i sin tur resulterade i bra träning.

• Är jag en platsfigur rikare (Hade ju glömt bort att man fick med en sådan i paketet).

• Har jag trots uppäten inspiration inte kommit någonvart med exjobbet. Fotavtrycken blir allt djupare och djupare.

Wedding Singer

Efter mitt skakiga framträdande på dopet för någon vecka sedan börjar nu förfrågningarna strömma in. Eller ja, en i alla fall. Min blivande karriär som wedding singer börjar ta fart. Nu dröjer det nog inte länge till innan jag har brädat Miss Li och följer med Winnerbäck på turné land och rike runt, där vi som den perfekta duon uppträder inför solkysta, öldrickande, sommarglada själar. Jag menar varför traggla sig igenom den sista tunga terminen på en designutbildning där examensjobbets bördor tynger ner kroppen så pass att jag lämnar fotavtryck i asfalten. För att sedan kämpa sig in i Ingvar Kamprads imperium bara för att formge en mjölkkanna i form av en ko som kallas Blenda, som kommer säljas för tjugo kronor och finnas i varje hus och hem. Nä varför göra det när Lars snart kommer ringa upp mig och böna och be på sina bara knän att jag ska hänga på honom och se hur stålarna bara flödar in på mitt konto.

Nej just det ja, det var ju den där nedrans scenskräcken också. Den som gör så att kroppen skakar så pass att publiken tror att jag utför en egenhanda koreograferad steppdans, den som gör så att svettpärlor bildas på min panna när allas blickar är vända mot mig. Den som gör så att falska toner bildas vid helt fel tillfällen och som får mig att pina mig igenom hela låten utan att klara av en endaste liten sekund av njutning.

Så tyvärr Lars, jag måste nog ändå tacka nej när du ringer med ditt erbjudande. Men jag tar gärna några gratisbiljetter så länge, så kan jag ju fundera på saken lite ytterligare.

Fast om det var Anders ( Moneybrother) som ringde, ja då skulle jag nog få smocka till scenskräcken med en rak höger, för hans erbjudande skulle jag aldrig kunna tacka nej till även om det så skulle kosta mig den pinsamheten att jag svimmade och trillade ner från scenen. Men det kan jag bjuda på, har hört av Iggy Pop att stage diving är inne.

No country for old men

I en lila plyschsoffa, egentligen tänkt för hånglande tonåringar, längst bak i salongen, där slog vi oss tillrätta jag och T. Utrustade med snacks och läsk försökte vi inta en bekväm position. Omringade av medelålderspar som försökte återuppleva ungdomens glansdagar genom att sitta omslingrade, uppkrupna under jackorna, men munnar som gick i ett. Jag undrar om det är något som hör åldern till. Det är nämligen så när man ser på film med min mor också, hon skall hela tiden berätta om vad som händer i filmen, trots att vi ser lika mycket som henne, om inte mer.” Nu gör han så bara för att…” eller ” Såg ni bilen, den välte och…” Så gjorde även damen bredvid mig. Hon förklarade tydligt för vad jag förmodar var hennes man, fast man vet ju aldrig, kunde ju lika gärna vara lördagsragget, om vad som händer i filmen eller vad hon tror ska hända. Ger ifrån sig några äcklade läten när en hund har blivit dödad och behandlar mannen vid sin sida som om han vore helt utan egna hjärnceller. Fast vad vet jag, det kanske han var också. Det fanns kanske en anledning till att hon betedde sig som hon gjorde, han hade måhända nyss genomgått en hjärnoperation där hörseln och synen hade försämrats drastiskt, och hans egen slutledningsförmåga hade av misstag opererats bort. Eller kanske ville hon imponera på sitt lördagsragg genom att verka bright så att hon skulle få honom med sig innan för dörren senare på kvällen, kanhända var det därför hon tindrade med ögonen och gjorde ifrån sig mystiska smackande ljud de få gånger hon lyckades få tyst på munvädret. Eller så var det hennes man sedan flera hundra miljoner år tillbaka och de hade sina inrotade beteenden som det inte ens vid en biofilm kunde släppa på. Så om jag skulle ha blundat mig igenom filmen skulle jag ändå ha fått hela filmens handling viskandes i mitt vänstra öra och genom min högra sida kunde jag få vetskap om när något otäckt hände, då T omedvetet hoppade högt vid dessa tillfällen.

Välkommen

Så efter lite mer än ett års bloggande har jag alltså inte fått nog ännu. Tydligen lider jag av denna självupptagenhet till den så yttersta grad att jag tror att ni mina kära läsare inte har något bättre för er än att läsa vad som händer i mitt (och mina medmänniskors) triviala liv. Kanske borde jag lägga in mig på sjukhuset med självdiagnosen bloggoholic men jag väljer att fortsätta sprida denna smitta som drabbat världen ett tag till, dock på en ny sida! Lite variation såhär när våren närmar sig tycker jag vore på sin plats. Ungefär samma sak som att rensa ut garderoben för att få plats med det nya.


Och som vanligt kommer det inte alltid vara så genomtänkt skrivet, ibland bara ordbajsar jag, ibland tänker jag till och funderar och ibland är jag bara allmänt förbannad.


Men kära läsare, jag hoppas att ni, både nya och gamla finner något nöje i att titta in här lite nu och då!



På återseende