No country for old men

I en lila plyschsoffa, egentligen tänkt för hånglande tonåringar, längst bak i salongen, där slog vi oss tillrätta jag och T. Utrustade med snacks och läsk försökte vi inta en bekväm position. Omringade av medelålderspar som försökte återuppleva ungdomens glansdagar genom att sitta omslingrade, uppkrupna under jackorna, men munnar som gick i ett. Jag undrar om det är något som hör åldern till. Det är nämligen så när man ser på film med min mor också, hon skall hela tiden berätta om vad som händer i filmen, trots att vi ser lika mycket som henne, om inte mer.” Nu gör han så bara för att…” eller ” Såg ni bilen, den välte och…” Så gjorde även damen bredvid mig. Hon förklarade tydligt för vad jag förmodar var hennes man, fast man vet ju aldrig, kunde ju lika gärna vara lördagsragget, om vad som händer i filmen eller vad hon tror ska hända. Ger ifrån sig några äcklade läten när en hund har blivit dödad och behandlar mannen vid sin sida som om han vore helt utan egna hjärnceller. Fast vad vet jag, det kanske han var också. Det fanns kanske en anledning till att hon betedde sig som hon gjorde, han hade måhända nyss genomgått en hjärnoperation där hörseln och synen hade försämrats drastiskt, och hans egen slutledningsförmåga hade av misstag opererats bort. Eller kanske ville hon imponera på sitt lördagsragg genom att verka bright så att hon skulle få honom med sig innan för dörren senare på kvällen, kanhända var det därför hon tindrade med ögonen och gjorde ifrån sig mystiska smackande ljud de få gånger hon lyckades få tyst på munvädret. Eller så var det hennes man sedan flera hundra miljoner år tillbaka och de hade sina inrotade beteenden som det inte ens vid en biofilm kunde släppa på. Så om jag skulle ha blundat mig igenom filmen skulle jag ändå ha fått hela filmens handling viskandes i mitt vänstra öra och genom min högra sida kunde jag få vetskap om när något otäckt hände, då T omedvetet hoppade högt vid dessa tillfällen.