Återigen förundras jag över mig själv som tänkande människa. Hur kommer det sig att jag aldrig kan vara nöjd, aldrig känna den där känslan av absolut tillfredställelse. Alltid dessa krav på mig själv, på livet, på de runt omkring mig. Att det aldrig kan vara nog.
Jag förundras när jag ser in i min systersons ögon, allt i hans värld är så oskyldigt. Och ska jag vara ärlig kan jag känna en smula avundsjuka. Tänk om livet kunde vara sådär barnsligt lätt som det var förut en gång i tiden. När mamma och pappa var tryggheten personifierad och man på fullaste allvar trodde att de hade svaren och lösningarna på allt.
Nu står man här och ska leva upp till stämpeln ”vuxen”, ta ansvar och veta vad man vill. När man själv känner sig som Bambi på hal is varje gång man står inför ett avgörande beslut, en förändring i livet eller när man ser över sin ekonomi.
Allting handlar om val, man måste välja sitt liv, gång på gång. Trots att man inte kan se in i framtiden, se konsekvenserna så måste man välja. Hur kan man någonsin veta när det känns lika osäkert som att singla slant eller slå en tärning när man ska fatta beslut?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar