Nybliven dalkulla funderar

Vad i hela världen har jag givit mig in på? Jag kunde inte föreställa mig att det skulle känna såhär jobbigt utan Adrian.

Vi åkte hit igår och fick nycklarna på eftermiddagen, lägenheten är fantastisk. Vindsvåning med snedtak, halvmånefönster, stort badrum och en liten sovalkov. Här kommer jag trivas. Såhär långt verkar Leksand vara en riktig småstadsidyll, mysigt men det finns inget att göra.

Jag vet att det förmodligen kommer kännas bättre om ett tag, att vi kommer hitta vår rutin som fungerar. Jag vet också att jag har otrolig tur som bara har ca 15 mil emellan då det finns de som befinner sig i olika land, men just nu, när det bara var någon timma sedan han åkte, så känns det riktigt jobbigt. Vad ska jag med all den här tiden till om jag inte kan spendera den med honom?

Jag hoppas verkligen att det kommer kännas rätt med skolan, att det är en utbildning som är värt det här och att den leder till jobb. Det är ju min dröm och jag kan inte förstå att jag faktiskt sitter här just nu. Men att jag skulle behöva lida av hjärtesorg när jag är lyckligt kär fanns inte med i den drömmen.

Jag är otroligt nervös inför morgondagen, upprop är alltid jobbiga. Men det ska bli otroligt spännande med allting också, självklart är det inte bara negativt.
Det var en välkomstkommitté här och knackade på dörren när jag var som mest rödgråten och hade sunk-outfiten på mig. Jag har hört att allt handlar om första intryck här i världen så jag kan ju tänka mig att jag fick ett MVG +, haha.

Håll tummarna för mig imorgon vid 13- tiden!